Tuula Lehtinen & Tomas Byström

För Tuula Lehtinen blev coronatiden en tid för eftertanke, och isoleringen gav henne möjlighet att fördjupa sig i intresset för konsthistorien. Ur ordet corona formades tankar kring coronation, som sedan skulle bli till de målningar vi idag kan få se på Konsthallen Hishult.

Kröningsbilder, ordet lämnar en inre bild av glittrande fasader, pompa och ståt. Helfigursporträtt, frontala och omgivna av symboler för värdighet och makt som ska ge betraktaren en känsla av underdånighet och tidlöshet. Kropparna utgör en lika rigid form som de omgivande tingen, och allt som vi brukar förknippa med mänsklighet och ömma känslor är borta. I ett kröningsporträtt har slumpen ingen plats, inte skröplighet eller pinsamheter heller. Tidlösheten är koreograferad efter sin samtid och dess ideal – en samtid som alltid ser sig själv som historiens krona, vill säga. Slutligen försluts mödan om de rätta detaljerna noggrant bakom hårda lager av blank fernissa, och sedan ramas det. Ramen är ofta krönt men alltid belagd med blankpolerat bladguld – ett såväl utomjordiskt som kolonialt grundämne, dyrbart och i det närmaste oförstörbart. I detta, för det får man väl ändå säga; fåfänga försök att hålla fast en tidpunkt (eller åtminstone fördröja den en stund), är proceduren ändå rörande mänsklig trots alla försök till att maskera motsatsen.

Det är många lager av historia som skall samlas i ett kröningsporträtt, tillika enorma mängder hantverksskicklighet och kunskap för en konstnär. För en kvinna tillkommer ytterligare lager att arbeta med, att visa sig duglig enligt måleriets hierarkier och genres är viktigt. Sedan kommer alla symboler för fruktbarhet, skönhet, trohet och klassiska dygder, eller gester och positioner. Olika koder för att gestalta ställning och samhällsposition. Oskuldsfulla blomsterarrangemang och omgivande bakgrundsnatur bär olika metaforiska lager, som memento mori och förgängligheten förstås, men här döljer sig även en könsligt kodad dikotomi mellan natur och kultur som var självklar under den förmoderna och romantiska konsten, med ekon ändå in i modernismen. Inget inom konsten sker i ett vakuum som bekant, inte ens under corona- eller kröningstider.

Äldre typbilder och kröningsporträtt är skapta enligt strikt akademiska reglementen, stadfästa av tidens framstående personer – oftast män. Tolkningen av dessa verk är idag en rik mylla och grund för vad som kallas feministisk konsthistoria, en genre som har tagit till sin uppgift att plocka upp de trådar som konsthistorien har tappat på vägen, och tillföra litet ändrade perspektiv och sammanhang. Viktiga pusselbitar som gör oss medvetna, det kan handla om vad det är vi ser (och inte), hur vi ser, och varför. Man ville naturligtvis presentera sin värld på ett passande vis. Konstnärerna var ytterst medvetna om både konvenans och traditioner och ville ofta busa litet med ramverket och reglerna, precis som de gör än idag.

Tuula Lehtinen lustmördar medvetet uteslutande och smakbedömande regelverk, och har tidigare på Konsthallen visat uppblåsta målningar och bulliga ramar och konstverk med motiv, som på ett eller annat vis har fått ta överordnad plats över centralverket. I måleriet väljer hon att fortsätta på temat att vända ut och in på vad vi ser som kvinnokonst. Med kraftfulla färgsjok som först får mig att tänka på Holbeins Ambassadörerna, Gerhard Richter, men även textilier eller en strejkande färgskrivare (!) har TL maskerat över valda delar av historiska kvinnoporträtt. Plötsligt stannar tiden och jag blir varse dess effekt på nuet. Joséphine de Beauharnais kan slippa bli betraktad som dekorativ, och får tassa vidare in i evigheten på lätta fötter, precis som adelsdamen och hennes väntande jakthynda, snigeln, den knoppande liljan och de antika vasfigurerna. Till oss som vittnar över scenen, ställs frågor om tidlöshet och skönhet. För jag undrar om det inte just är färg, blommor och natur, skönhet som är den stora konstprovokatören idag?

Även Tomas Byström förhåller sig till ramar, men i jämförelse med TL tycks det mig ske omvänt. För TB har ramarna alltid utgjort en bas och ett avstamp i måleriprocessen, som en närkamp med det synbart fysiska ställer han frågor om verkligheten. Vad är det vi ser, är bakgrunden oviktig, är brunt en trist färg, kan man leva i ett mönster, vad innebär det egentligen, att måla? Det finns förstås inte några givna svar, allra minst för den som går runt med allvarlig blick på tingen, för självironi och humor ingår i skapandet precis lika mycket som glädjen över att kunna få skapa. I utställningen markeras ramarna i måleriet, och måleriet framställer former, ofta abstrakta och oanvändbara likt skuggor, vilket gör att det fysiska är metafysiskt, och omvänt har det metafysiska fått en distinkt form. De ramar som har givits TB i och med födseln, och som har gjort honom till den konstnär han är, har även gett honom kärleken, en person som alltid stöttar och hurrar på och som låter honom vara den han vill vara mest av allt. Ibland guldsmed, ibland kartritare, ibland vävare och ibland är han fajansmakare, som konstnär står världen och tiden öppen. Tomas letar, och han finner kroppar, världar, sinnlighet och kärleksfulla sammanhang där ingen annan skulle se det.
TB har nämligen också framställt kroppar, corpus heter de objekt som skall bära fram ett innehåll inom silversmidet. Men som liksom hantverket är det inte bara praktiskt utan bär även en symbolisk form. Vad är det jag ser, liknar det inte en bröstvårta, en livmoder och en lunga? Jag söker och finner fler frågor, blir förundrad över hur lekande lätt det ter sig att betrakta något som tagit timmar och åter timmar att framställa.
Fantasin, inte minst hos dig som betraktar, är den nyckel och kofot som öppnar upp för vad som verkligen är användbart, nyttigt, vackert eller tidlöst. Att äga förmågan att bearbeta sitt medium till bristningsgränsen och på så vis få mig att omvärdera ting och rum.
Det är stor konst, det!

Text av Petra Borgcrantz

Att leva sin dröm

Redan under Konsthallen Hishults jungfruår, i mitten av 1990-talet, fick jag kontakt med Tomas Byström. Han var då stipendiat på Sveaborg* (den gamla svenska fästningen utanför Helsingfors) och hade då också bestämt sig för att följa sin dröm och leva sitt fortsatta liv med nyvunna kärleken, den finska konstnären Tuula Lehtinen. Det är också vid detta tillfälle då Tuula och Tomas leker fram sina kärleksfulla fotografiska självporträtt som av okänd anledning skickats för att användas till vernissagekort och katalogomslag. Hur de får ihop dessa bilder med utställningens titel är ännu lite oklart, men väldigt drömskt och romantiskt är det.

2001 började vi vårt utställningssamarbete då Tomas Byström gjorde sin första utställning, “Boring Backgrounds”, på Konsthallen Hishult. Tuula Lehtinen debuterade 2003 med utställningen “Inredningsutställning”. Sedan har det fortsatt så med viss regelbundenhet, separatutställningar varvat med gemensamma utställnigar. Alltid med en härlig gemenskap och innerlig vänskap.
Vänskapen har också gjort att vi har firat olika högtider tillsammans, såsom födelsedagar, nyårsfirande, skidsemestrar eller bara träffats för att det är absolut nödvändigt. Bilden tv är ett kollage från ett nyårsfirande i Tammerfors 2012, en tillställning som för oss alla kunde blivit en verklig traumatisk mardröm! När festen skulle ta sin början så fattade min kavaj eld och genom rådligt ingripande från Tomas så slutade detta lyckligt med endast förstörda kläder. Drömtydning, med eller utan Sigmund Freud, hade nog varit motiverat tidigare, men bättre sent än aldrig!
/Kjell Åke Gustafsson

Drömtydning

– Hur namnger man en utställning?

Att finna en passande titel till en separatutställning kan vara svårt nog. Att hitta ett namn där man är två att dela på väggarna, blir något svårare. Vad är den gemensamma nämnaren?

Efter många dumma förslag föll våra blickar på bokhyllorna. Tänk bara så många fina titlar där finns i hyllan! Bara att användas.
”Finsk – Svensk ordbok”. Funkar nog inte.
”Krig och fred”. Kanske.
Men där… ”Drömtydning”. Yes!

Dr Sigmund Freud skrev ju en bok med den titeln, alltså ”Drömtydning”. Utgiven förra sekelskiftet. Freud har haft en stor påverkan, inte bara genom hans utforskande av drömmarnas betydelse för vårt själsliv, utan även på kulturen. Bildkonsten, filmkonsten och litteraturen.
Vi kan tänka på Magritte och Dalí, Bunuel och Boris Vian.

Våra bilder är säkert inte surrealistiska, men kan måhända upplevas drömlika och förhoppningsvis lockande att tyda.

Text av Tuula Lehtinen och Tomas Byström
Tammerfors i augusti 2023

Utställningen i 3D

Bildgalleri