Reservatet
28 juni - 17 augusti 2025
Text om utställningen av Maggan Ek
Förra gången jag följde i Björn Wessmans spår, här på Konsthallen, var vi på väg mot Öns Hjärta. När jag nu vandrar i hans reservat känns somligt igen, men nya platser vecklar ut sig så att solen kan komma åt. Målningarna är stora och generösa, lager på lager av växtlighet och ljus, som att titta i ett kalejdoskop – som att gå i ett skimrande tunnelseende som stänger ute vardagen.
En lätt ljus känsla av rymd och doft. En möjlighet i en orolig tid att finna en stunds frid, en stund för kontemplation och kraftansamling.
I målningarna kan solen komma åt och himlen spegla sig på jorden – det svarta ger vika för blått och turkos. Överallt i landskapet finns det gula, det inramar och bildar gyllene stick i bladmassan. Gult associeras med energi och nyfikenhet. Nyfikenhet på vart vägarna och stigarna leder och energi och energi att utforska som fyller oss i Björn Wessmans scenerier.
Åter slår det mig att det är som att skåda ut i en ”Ängelsk lustpark” från 1700-talets slut där Fredrik Magnus Piper låter oss stå i den ordnade parken och blicka ut i den vilda naturen. I detta fall är det växtligheten som bildar dungar, rotundor, paviljonger, broar, grottor och ruiner, som på Pipers tid skulle varit skapade av människan.
En plats där en böjd stam blir en bro eller ett valv där det gulröda lövverket bakom blir till sprakande blyglas.
Gången mellan det ordnade och det vilda är krokig med skuggspel och reflexer. En slingrande stig mellan blommande törnen.
En väg mellan en öppen soldränkt plats med brunn och vattenspegel omgiven av blommande rosenträd i mångfald i palettens alla färger. Längre ut lurar skrevor, hål och sprickor som släpper igenom svärtan.
Den allvarsamma, men också den lustfyllda leken mellan ljus och skugga, vilt och odlat, färg och duk, människa och element.
Det får mig att vilja ge mig i kast med min inre urmänniska.
På med stövlar och fylla lungorna med doften av solvarm förna. Vandra och snava på försåtliga rötter – Kämpa till den yttersta svarta kanten!
Vila i gläntan för att sedan återgå till det sociala och hektiska livet. Björn Wessman ger mig en stund av vila, men också en smak av det andliga.
Ibland kan jag, under en promenad, uppleva en vy som gudomligt konstruerad dvs lager har lagts på lager bildande ett kollage. Några av Björn Wessmans mindre bilder är kollage. De hålls på plats bakom glas och ram för de ter sig tredimensionella och levande. Skurna hål i bilden utmanar fantasin – skall ljuset in eller stråla ut? Bilderna framstår som opaler fattade i ockra och gult.
Nu är vi här i det omgärdade, men när vi lämnar slingrar och växer naturen tillbaka. Det vilda och oresonliga omsluter och famnar platsen där vi just stod.
Björn Wessman tar då steget fram och ut ur sin vistelse i parken och är på nytt i det uppslukande och lockande. Den mörka fonden bildar nya väggar i det glittrande rummet som är reservatet.
En park i ett reservat, en pärla i guld.
av Maggan Ek
Björn Wessman för ett allt vildare samtal med det, utanför ateljén, omgivande naturreservatet i Sollenkroka. Allt tycks höra samman i en tilltagande symbios. Med förkärlek till den åldrande naturen, med mossöverlupna stenar och lavmängade trädgrenar ser han naturen gifta sig på ett otvunget sätt, vilt och vackert.
Vindö Park, har blivit en sinnebild för hans måleri och personliga mognad, sent omsider. Måleriet och parken ska fortsätta växa långt in i framtiden i skön symbios. Där skogens mull och mycel ristar runor i dunklet under tassar, klövar, hovar och trampande fotsulor.
Förhoppningsvis ska de spända dukarnas måleriska tumult bjuda betraktaren en känsla av närvaro som förebilder vilka sträcker sig långt utanför dukens begränsningar. Hans måleriet som en park, parken som måleri.
Resultatet kan ses på utställningen Björn Wessman – RESERVATET, Konsthallen Hishult 28 juni – 17 augusti 2025.
Bildgalleri från utställningen
