Martin Bogren

Martin Bogren, f 1967, bor i Berlin)

Martin Bogrens visuella värld omfattas av ett personligt och poetiskt anslag. Han har gett ut ett flertal böcker med stora internationella framgångar. Tidigare utgivningar inkluderar Ocean 2008, Lowlands 2011, Tractor Boys 2013, Italia 2016, August Song 2019 och Hollow 2020. Hans arbeten har visats på utställningar i Europé, USA och Asien och är inkluderade i samlingar vid bl.a Bibliotheque Nationale De France, Oregon Fine Art Musuem, Moderna Museet i Stockholm och Modern Art Museum i Rom.

Även om Martins tidiga arbete kan kategoriseras som dokumentär fotografi, har ett personligt och poetiskt skrivande alltmer utvecklats och personifierats. I sina imaginära drömlika och ibland trevande vandringar, genom ljuset, i mötena och i subtila toner och nyanser finner han en känslig och ömsint bekräftelse på sina subjektiva visioner.

Boken har en viktig plats i den kreativa processen. ltalia, publicerad av Max Ström 20l6 har hyllats av kritiker och hans senaste arbete August Song på utomhusdansbanor på den svenska landsbygden bekräftar både utvecklingen av hans konstnärskap och den nära relation som hans arbete har med boken.

Hans nyligen avslutade New York-baserade projekt tar en ny riktning med ett första skifte till färg i kombinationer med det svartvita. Färgerna kan likväl beskrivas som monokroma och förstärker upplevelsen av det overkliga, det drömlika och det isolerade individuella tillstånd som ofta upplevs i en mångmiljonstad. Martins egensinniga blick för ljuset, sökandet efter närhet och igenkännandet i porträtten och i tillåtelsen att förlita sig på fel, gör han ett avstamp i ett kraftfullt och febrigt arbete.

Poesi i grått

Konsthallen Hishult – #156 – 1.2021

av Britte Montigny
Först ut i Konsthallen Hishults program för 2021 är fotografen Martin Bogren. En flanör. Till synes utan jäkt tar han dagarna som de kommer. Strosar runt i tillvaron. I världen. Upplever poesin i det alldagliga, förmedlar den i den svartvita filmens gråtoner. Aldrig, eller i varje fall mycket sällan, konfronterar han vitt och svart. Också i detta ryms ett uppenbarande av tillvarons poetiska trivialiteter. Så ”enkelt” som svart kontra vitt är det ju aldrig. Gråskalans tonrikedom är långt sannare. Förlåtande. Förmildrande. Tar udden av det brutala. Förstärker det skira, det ömtåliga. För varje år som går – för varje nytt projekt, varje ny fotobok – blir den också alltmer mättad av en verklighetsförankrad, självupplevd nostalgi där tiden suddat ut konturerna.

All fotokonst, också den dokumenterande, är naturligtvis självupplevd och subjektiv. Fotograferna har befunnit sig mitt i det ”nu” och det ”här” där bilden togs. Ändå finns det, hos de flesta av de stora verklighetsskildrarna – från Henri Cartier-Bresson till Christer Strömholm, Anders Petersen och fler därtill – en osynlig gräns som markerar en distans till motivet. Den gränsen saknas i Martin Bogrens fotokonst som närmast kan jämföras med en slags dagbok i bilder. Eller kanske snarare dagboksanteckningar för
att minnas en gest, ett ansikte, en omfamning, en tufsig kattunge eller solstrålar genom en pinjekrona. Han är, som alla fotografer, iakttagande men framför allt är han mitt inne i sin egen upplevelse.
Det självbiografiska anslaget liksom det odefinierade gränslandet mellan poetisk dröm och krass verklighet har blivit något av en signatur för Martin Bogren. När han nu i utställningen Four Seasons visar utdrag ur fyra av sina projekt från de senaste dryga 10 åren – Lowlands (2008-2011), Italia (2013-2015), August Song (somrarna 2013-2018) och Hollow (2008-2020) – blir också den gradvisa förskjutningen från verklighet till poetisk nostalgi mer märkbar ju längre fram i tiden vi kommer.

Estetik och inte kronologi har styrt hängningen av utställningen som skett i samarbete mellan Kjell Åke Gustafsson och Martin Bogren. Estetiskt är den också en fullträff, perfekt illustrerad av en bild hämtad ur Italia: en gråskimrande, närmast surreellt overklig siluett av en huskropp med en man på taket har förstorats och presenteras som en solitär på Konsthallens fondvägg av silkeslen betong. Också den gråskimrande i rofylld harmoni med fotot av mannen. Martin Bogren är, som sagt, inte mycket för abrupta kontraster… I det bakomliggande så kallade Vita rummet, visas verk ur det senaste projektet Hollow (Ihålig). Ett tomrum, ett vacuum, ett svart(!) hål men också ett sagoskimrande fruktträd, vårligt översållat av blommor, som ett diffust minne från en svunnen tid på väg att upplösas i luft och ånga. Därtill människor. Ur det grå tonar närbilden av ung flicka fram. Med nedslagna ögon och huvudet lätt böjt i halvprofil är hon försjunken i sin egen värld. Liksom den nakne mannen som ute på bryggan vänder
fotografen ryggen för att i nästa sekund gå nedför trappan till det väntande vattnet. Gråtonerna gör att det ser svalt ut. Och varför har han handskar på händerna?

I Konsthallen får ”Mannen på taket” sällskap av ytterligare verk ur Italia-sviten. Minnen från åratals strövtåg i Italien. Städer. Gärna bakgator i lätt sunkiga, uråldriga metropoler som Neapel och Palermo. När jag ser bilderna får jag flashbacks från mina egna italienska irrfärder. Upplevelsen av risiga fasader, av uteliggare, av gathörnens återkommande Maria-bilder och de städse närvarande pinjerna. Diffusa minnesglimtar i perfekt analogi med Martin Bogrens foton. Detsamma gäller också August Song. Glimtar ur sensomrarnas folkparkskvällar/nätter i utkanterna av landsbygdens tättbebyggda orter. Serien tillkom under en rad somrar (2013-18) men bärs fram av en egenartad tidlöshet som för med sig augustinattens mogna dofter. Suddiga minnen av upplevelser skymtar förbi. 2018 kunde lika gärna ha varit 1958. Återigen flashbacks som skänker bilderna ytterligare en dimension, som skapar en form av igenkännande allmängiltighet.

Vardagligheten är det revir som Martin Bogren helst rör sig inom. Det började redan i barndomens Skurup. I landsbygdens enahanda tröstlöshet där killarnas ”lek” med gamla bilar, EPA-traktorer och tjejer blev en tillflykt. Spår efter rykande bildäck i asfalten. Ung kärlek på sommarängen. Bilder som fastnat i minnet för att återges i Lowlands, den äldsta av de fyra serier som ingår i utställningen. Verk ur serien visas dels på Plan 2, dels i Förstugan. Bortsett från att Martin Bogren i Lowlands ännu inte helt funnit fram till den speciella teknik som förmedlar poetiskt skimrande minnen snarare än knivskarpa ögonblick präglas Lowlands av samma märkliga tidlöshet som August Song. Tiden står stilla. Inget har förändrats under den tid som förflutit mellan Martin Bogrens egna tonår på 1980-talet och åren runt 2010 då serien skapades.

Redan innanför dörrarna till Konsthallen Hishult pockar ”Mannen på taket” på den stora utställningssalens fondvägg på omedelbar uppmärksamhet. Det är bara att lyda. Med nyfikenheten både stillad och triggad kan man så återvända till utgångsläget för att långsamt och gradvis låta sig omslutas och njuta av den gråtonade poesin i Martin Bogrens fotokonst.

Se utställningen i 3D

Bildgalleri